ceciliasofia

Det kommer vägskäl i livet hela tiden. Vissa självvalda och andra ofrivilliga. Vissa obemärkta och andra utmattande. 

Jag har nyss valt egna vägskäl och hittat, förhoppningsvis rätt väg. Men nu kommer en korsning olikt någon annan jag har stått vid. Jag förstår inte hur jag ska klara denna gropiga väg men det finns inget i min makt som jag kan göra. Det är väl bara att gå in med huvudet före och hoppas på mirakel som är omöjliga. 

Finns det en högre makt någonstans så snälla var med mig nu.

I juli berättade jag för er om att jag hade börjat med Mirtazapin och lite vad jag kände runt det ämnet.
Fram till några veckor sedan kunde jag inte riktigt svara på om jag kände någon skillnad. Tröttheten har avtagit, jag är inte längre som knockad under nätterna utan vissa nätter kan jag faktiskt ligga och vrida mig några timmar, precis som förr i tiden, innan jag började med Cipralex. Reaktinsförmågan är sitt gamla jag och mardrömmarna är sällsynta. Det var som om medicinen inte gjorde något alls.

Tills ungefär i början av september. Det började med att jag pratade med Tomas om att byta jobb och flytta till stan. Det var bara en fantasi, något jag tröstade mig med när jobbet som kassörska var extra tungt. Säga vad man vill om butiksjobb, men det är inte lätt att ha med kundbetjäning att göra.
Jag frågade Tomas om han kanske ville flytta till en större och nyare lägenhet, eftersom jag isf skulle behöva en sambo. Och vips skickade jag in en arbetsansökan, vips var jag på arbetsintervju och vips var jag på väg bort från lilla Oravais igen, på riktigt.

Inte nog med det, jag fick också sprutt och tänkte att om jag jobbar deltid måste jag ju ha något att sysselsätta mig med de överblivna dagarna/timmarna. Och vips satt jag vid Vasa Samgymnasium/Aftonläroverket och pratade med världens trevligaste studiehandledare om att läsa till studenten.

 

På torsdag börjar jag officiellt "skolan" och på lördag ska jag på skolning inför det nya jobbet.

Detta från att ha suttit hemma med ångest över att gå till arbetet och absolut noll motivation att göra något över huvudtaget, livrädd för förändringar. Från sängliggande till 200% kan man nästan säga.

 

Så visst har medicinen gjort sitt, den har verkligen kickat igång mig igen. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att orka leva igen.

Min psykolog är en äldre herreman som verkligen kan sitt jobb. Efter inte ens en halvtimme hos honom första gången började han ta upp ämnet HSP - highly sensitive people. Han informerade mig om detta begrepp och sa åt mig att jag kunde ta och slå upp det på Internet när jag kommer hem. Han pekade inte finger och stämplade mig med denna "personlighet", han bara pratade om det men det var underförstått att han misstänker, eller vet, att jag är en HSP.

 

Jag slog upp det så fort jag blev ensam och fick där en beskrivning som stämde väl in på mig. Jag kan inte säga att jag är djupt/starkt/extra mycket HSP, men lagom antar jag.

Detta förklarar så mycket för mig. Frågor jag har haft men inte kunnat besvara. Orosmolnen skingrade sig småningom: Det är för att jag är jag. Jag är inte blyg, jag överreagerar inte osv. Jag är född med detta karaktärsdrag och det är varken en sjukdom eller störning. Och jag är inte ensam.

 

Nyfiken? Intresserad? Fundersam? Google is your friend.

Nåja, jag antar att jag lever än trots dammig blogg.

 

Jag har länge funderat på hur ärlig man kan, borde och vill vara i sin blogg. Vissa dagar vill jag bara kasta ut mina innersta hemligheter här för att få respons och förståelse.

Men jag tror ju inte att det fungerar så. Speciellt inte i den lilla by jag bor i. Nej, här tisslas och tasslas det om allt. Man läser, man memorerar, men man höjer inte ett finger för att göra något gott även om det skriker hjälp om det. Istället för att bry sig skvallrar man. Alla försök till styrka avslås som svaghet. Det är bara så det fungerar.

 

Jag tänker i alla fall inte hålla tillbaka med allt.

Jag kan för er skvallersugna erkänna att jag gav upp kampen mot antidepressiva. (hur det kan vara något att skvallra om har jag ingen aning om men jag har hört folk tissla om mindre)

Så nu, alla ni som inte trodde på mig: ni hade rätt. Jag förlorade och är nu inne på 5:e dagen käkandes Mirtazapin. En dryg vecka inne på ny medicin kan man ju inte prata så mycket om de, för er, intressanta "biverkningarna" men jag sover iaf dygnet runt redan om jag får bestämma själv och har rejält nedsatt reaktionsförmåga och ork. Jag drömmer drömmar som är nästintill mardrömmar men mera utdragna och konstiga. Jag väntar på resten av biverkningarna med spänning.

 

När jag åt Cipralex fick jag bara en fjuttmängd på 10 mg per dag men nu när jag är på Mirtazapinen är det höjt till 30 mg. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta och jag vet ingenting om det heller, bara att det knockar mig likt Panacod. Men det är ju alltid bra att lägga en patient på piller om man inte hittar något problem inom en halvtimmes frågestund, piller botar ju allt. I alla fall håller det ju patienten borta en bra stund från läkarmottagningen eftersom denne inte kommer sig dit pga brist på fysisk ork.

Jag läste en artikel i en tidning här om dagen om en tjej som hade ätstörningar. Det hade underlättat för henne att se sin sjukdom som en person.

 

När ångesten kom krypande igår satte jag mig därför ner och skrev ett hatbrev till den. Precis som om den vore en människa jag avskyr.

 

Jag tänkte inte så mycket på det då men senare när jag gav mig ut på en av mina nybörjar-joggingturer blev jag arg. Arg på denna idiot som har tagit så mycket tid av mina bästa år. Denna jävel som dyker upp som ett brev på posten varje gång något känns motigt. Denna skugga som alltid finns vid min sida fast jag inte skulle vilja något hellre än att den skulle försvinna in i sig själv och dö.

 

I dimman av de antidepressiva jag åt tynade den bort, men försvann inte. Den ställde sig bara i ett mörkt hörn och höll mig under uppsikt. Den ingick en pakt med mina piller och vaggade in mig i en falsk trygghet. Sedan när jag trodde allt var bra igen kom den farande och hånskrattade mig i ansiktet. Hur kunde jag ens tro att den hade försvunnit för gott?

 

När jag blev arg kom också en annan tanke flygande och träffade mig i pannan med en smäll: Nu har jag fått nog. Nu vill jag inte må dåligt längre! Jag känner att jag behöver mera tid till mig själv. En liten plan dök sakta upp i mitt huvud och pockade på uppmärksamhet. Då kände jag, att går min plan i lås så kanske det ordnar sig trots allt. Kanske jag äntligen slipper min fiende till slut.

Det går inte alls så bra framåt mera med Cambridge. Jag har inte gett upp än men det kommer svackor som gör att det känns hopplöst alltihop. 

Jag har, för att inte kasta i mig det jag är snål på för tillfället, börjat med kombinerad "kur" lite smått vissa dagar. Det innebär att förutom de vanliga 3 Cambridgemåltiderna äter jag ett mål om dagen som innehåller 200 kcal. Ca 100 kcal i protein och resten grönsaker. Känns bättre att verkligen få äta, men dåligt att vikten har stannat av. Ska köra med det här, eller börja med fastan om jag orkar, tills min semester som jag får 3:e veckan i juni. 2 veckor till alltså, sedan kan livet börja på nytt. 

 

Känner att det inte var det bästa tillfället nu att sluta av med mina antidepressiva heller. Det förvärrar verkligen tankegången kring bantningen.

Det känns som att jag har haft ett skåp som har varit överfullt med grejer men istället för att städa upp det har jag bara stängt dörren. Nu har dörren öppnats igen och en efter en faller grejerna ut och jag kan inte längre ignorera dem. Det kommer jobbiga tankesvackor som jag inte har känt på länge och de är ganska oroväckande största delen av tiden. Men jag vill gärna klara mig utan pillrena, och det kanske är det som krävs för att man ska göra det också. Tiden får utvisa.

 

 

Nu kan jag äntligen skryta med att jag har gått ner 10 kg. Lite fundersam och besviken är jag dock att det inte är fler som kommenterar det. Men det kanske inte är en icebreaker heller direkt. Men jag lovar att det uppskattas att få höra!

 

En annan grej jag har gett mig in på är att sluta med min antidepressiva medicin. Med en läkares rekommendation har jag trappat ner i 2 veckor till halva dosen och nu är det första veckan jag är helt utan dem.

Det är också den här veckan jag har börjat känna utsättningssymptomerna. Värst är de så kallade brain zaps man vanligtvis utskänner av, också jag. Att förklara dessa är riktigt knepigt, för jag har aldrig upplevt något liknande. Lättast att beskriva hur de känns är att det går elstötar genom mitt huvud, gärna 3 i rad, zapzapzap. Händer lite nu som då, oftast framför TV/datorskärmar men också när jag gör allt annat än sover eller motionerar. När det är tyst runtom mig kan jag till och med höra dem. Inte i öronen, men i hvudet. Låter ganska psykopatiskt...

I torsdags hade jag väldigt jobbigt med dem men nu är det mera nåt jag har blivit van vid, det händer trots allt varannan minut ungefär. Det är inte behagligt på nåt sätt men jag hoppas att de går om småningom.

En annan mindre rolig symptom är att jag får väldigt lätt för att gråta. Jag kan få gråtattacker av precis vad som helst i hur opassande situationer som helst...

 

Så nu har jag två saker att se fram emot: 70 kg på vågen och att slippa dra i sig onödiga piller i framtiden! :)

 

 

 

En hel månad och en dag har gått och mina resultat kunde vara bättre, men jag är nöjd. Skulle jag inte ha fuskat skulle det ha varit bättre, men jag ångrar det inte, det gjorde mig gott. Och gott var det ju ;)

 

Resultaten efter en månad på Cambridgekuren är:

 

Centrimetrarna sa mig inte så mycket förrän jag lade måttbandet på ursprungscentrimetrarna och såg hur mycket som hade försvunnit emellan. Då gick det upp ett ljus för mig; Wow, jag har verkligen tappat en hel del. Att fortsätta en månad till känns absolut möjligt, och motiverande!

Jag skulle vilja gå ner 18 kg. Sen skulle jag göra resten på "naturlig" väg. Eller bara hållas där, vem vet, Beror på hur kroppen ser ut, och var fettprocenterna ligger osv.

 

Jag minns dagen då jag bestämde mig. Jag satt på balkongen och solade, och tömde mitt huvud på myrorna. Skrev ner allt jag kände kring att börja med dieten, jämförde för- och nackdelar, och mitt i allt ringde jag bara till coachen jag hade tittat upp och bestämde en tid med henne. Jag hade tydligen bestämt mig redan, innerst inne. Det var bara nåt jag måste, och ville, göra.

Johnny Depp är ju en vacker man med ganska många tatueringar. När jag läste citatet av honom på bilden nedan för första gången fastnade det direkt. Jag kände, wow, så vill jag också ha det. Ska man gadda in något evigt på kroppen kan det ju lika bra vara något som betyder nåt för en, något viktigt. En tatuering för varje viktig sak som händer i livet. På det sättet får ju varje tatuering en historia också.

 

Min första tatuering hamnade på axeln och säger Alis volat propriis (eller prEpriis eftersom tatueraren tydligen stavade fel... Dock lätt fixat, tack och lov.) Det är latin och betyder "Hon flyger med egna vingar". När jag gjorde den betydde den något för mig som jag ville uppnå, och nu känner jag att det äntligen är så det ligger till med mig, som jag skrev om i förra inlägget.

 

Jag har en till text-tatuering jag ska ha på kroppen inom en snar framtid. Den storyn får ni höra när den sitter på plats. Innan det ska jag ha gjort om & uppdaterat den första lite hos en pålitligare tatueringsstudio och lagt mitt stjärntecken på vristen. Det kommer ske nu på lördag faktiskt. Ser fram emot det!

 

 

 

 

I flera år har vissa betydelsefulla människor (ni vet vem ni e) försökt pränta in i min skalle att jag ska köra mitt eget race. Sluta bry mig om vad andra tycker och säger, bara göra som man själv känner att är rätt. Nu känner jag att jag har börjat bemästra detta.

 

När jag skulle börja med Cambridgekuren var det ingen som delade min åsikt. Jag funderade med flera olika personer med olika betydelser i mitt liv men ingen tyckte att det lät som en bra idé. Trots allt gjorde jag det. För något år sedan skulle jag ha litat blint på vad alla andra sa, speciellt eftersom det inte var en enda som hejade på mig. Men jag kände någonstans inom mig att det var rätta tiden i mitt liv nu. Det var det ju helt tydligt också. Och jag har inte ångrat det en sekund! Här sitter jag, snart 8 kg lättare, och dricker vatten, och mår bättre än på åratal.

 

Ett annat utmärkt exempel är ett lite mer "vågat" val jag har gjort nyss. Jag läste i en tidning om en tjej som brevväxlade med en fånge i USA. Detta var inte helt obekant för mig, när jag var yngre hade jag läst om liknande i någon FRIDA eller SOLO-tidning. Då tyckte jag mest att det var fucked up. Jag hakade upp mig på att människan i fråga var en fånge osv., hur vågade man brevväxla med en farlig människa? Som många andra drog jag alla fångar under samma kam. De är ju trots allt fångar.

Men reportaget jag läste nyligen öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt. Det lyftes fram att det var en bra sak att göra. Man gör fångarna en tjänst, ger dem en dyrbar inblick i det liv som de inte får leva för tillfället.

Nu undrar många, varför skulle man vilja göra fångar en tjänst?

Jag säger: För att de är människor.

Visst finns de dem som är inlåsta på grund av att de har gjort något väldigt hemskt, såna som verkligen förtjänar att sitta livstid. Jag försvarar inte dem. Men här sitter jag med min frihet, mitt liv och mina känslor. Jag tycker inte att det är så svårt att skriva ner dem på gammaldags sätt - med papper och penna - och skicka det åt någon

som har nöje av att läsa om det. Det är inte så stor skillnad från att blogga egentligen, eller hur? Vem som helst kan ju läsa det.

 

Jag beslöt mig för att också börja brevväxla med en fånge. Besökte en webbsida där man kunde kontakta valfri fånge som ville ha brevvänner och valde en som jag tyckte lät vettigare än de andra, och som dessutom inte var massmördare eller något sånt, och efter någon månad fick jag första brevet. Det var väldigt spännande. Han skriver nu som då om ditt och datt, jag svarar så gott jag kan på knagglig engelska och vi kommer bra överens (tills vidare). Jag ser inget fel med det, fastän jag blev avrådd att göra detta också.

 

Jag undrar hur mycket jag har gått miste om i mitt liv för att jag har lyssnat på andras åsikter. Jag lyssnar fortfarande, jag vill ha andras åsikter, men numera gör jag mina beslut själv efter vad jag känner.

 

Äntligen kan jag känna att jag kan bära texten i min tatuering med stolthet, Alis volat propriis; she flies with her own wings. Tji fick du, gamla och osäkra Cecilia! ;)

Blev tipsad om denna blogg och tappade hakan. Läs!!

Ingenting är omöjligt om man verkligen vill det!

Yep, I'm still going strong med mina Cambrigetrippar, mitt vatten, det dagliga ägget och gurkorna. På tisdag nästa vecka blir det en månad.

 

Men vet ni vad jag gjorde i månadsskiftet?
Jag fuskade! Köpte lite av allt jag var snål på. Det blev lite chips, chokladstänger och dipp till gurkan. På första maj firade jag med en vårrulle, en plätt och glass. Jag hade övervägt detta (endast någon timme, men det räckte) och det var med enbart lite ångest jag unnade mig dessa godsaker. Dock borde jag ju kanske ha fuskat med att äta mat, min halvtomma mage var knappast så glad över denna plötsliga överraskning och jag skulle inte bli förvånad om det rent av vore farligt. Men helgen är förbi, jag lever och i torsdags var det tillbaka till det strikta igen. Borde med andra ord komma tillbaks i ketos vilken dag som helst nu. Kroppen är tömd på det jag åt också så jag är tillbaka där jag slutade, men andra ord ca -7 kg.

 

Det var skönt att fuska, och det var värt det på ett sätt. Jag fick ha stillat mitt sug, jag blev till och med besviken. Allt smakar ju likadant än, och abolut inte så gott som jag kom ihåg och har inbillat mig. Smakerna förstärks mycket när man kör fastan så en chokladstång var väldigt stark, jag fick nästan ont i halsen av den. Med andra ord missar jag inte så mycket, och jag har ju många år kvar av att äta ännu.

 

Jag har känt på senaste tiden att jag har fått en energi någonstans ifrån som jag inte är riktigt bekant med. Mitt i allt fick jag för mig att ha mamma att lära mig grunderna i piano (har alltid velat kunna spela men aldrig haft motivationen att verkligen sätta mig ner och lära mig) och idag funderade jag hårt på att organisera, städa upp och kanske måla om mammas och pappas garderob. Jag menar, någon gräns måste det ju finnas... Sån energi dyker upp väldigt ofta per dag och det är verkligen faschinerande.

 

Jag mår faktiskt så bra mentalt nu att jag till och med håller på att sluta med mina antidepressiva piller som jag började med när jag hade den värsta gropen, tiden runt första och enda åren i yrkesskolan. Just nu känns det som om jag inte behöver dem längre, jag orkar upp till mitt jobb på morgonen och på kvällarna känner jag knappt någon motvilja när jag ska gå och lägga mig. Det är år sedan jag började få ångest och att inte känna av den så ofta längre är underbart.

I förrgår visade vågen 0,1 kg mera än vad den gjorde 2 dagar tidigare. Det var ju inte precis mycket men det kändes ändå som ett bakslag, det ska ju inte gå uppåt. Tror dock att det var av en så simpel anledning att jag helt enkelt inte hade druckit tillräckligt, som jag nämnde tidigare är det svårt att få i sig så mycket vatten man måste. Drack så mycket jag orkade igår och idag fick jag pusta ut, då var det igen -1,6 kg. Motivationen blommade ut igen and here we go, fortfarande med målen i siktet.

 

Imorgon är det dags för att besöka coachen igen. Kommer att köpa mer mat, och då är jag inne på 4:e veckan. Känns länge! Men jag får ut så mycket positivt ut detta så mitt i allt kör jag två månader, haha. Vi får se hur det går. Eventuellt behövs inte två månader heller. Men det vore lika bra att göra det här på riktigt när man ändå lägger massa ork och pengar i det, eller hur? Men det är kroppen som bestämmer, och jag tvivlar starkt på att jag håller på så länge på fastan i alla fall.

Idag är det 2 veckor sedan jag började med Cambridgefasta. Man kan väl egentligen säga att det inte är riktig fasta längre, eftersom jag smyger i mig ett ägg nu som då och lite väl mycket gurka kanske. Men vikten fortsätter sjunka och motivationen är högre än någonsin! Jag mår BRA!

 

Känns som om det vore i en avlägsen tid när jag satt och klämde på bilringarna runt magen och hade ångest över att jag inte skulle lyckas gå ner i vikt. Jag börjat tappa minnet av hur ostbågar smakar men jag är fortfarande snål. Främst på hälsosam mat dock. Skulle jag få välja mellan en chipspåse och en laxbit skulle det defenitivt bli laxen, fyy vad gott det skulle vara just nu. Fast jag antar att det fortfarande finns i butikerna när jag börjar äta normalt. Så länge hade jag inte tänkt hålla på :)

 

Köpte idag "mat" för en vecka till. Tror det blir en vecka till efter det också, om jag mår lika bra som jag gör nu. Det känns nästan löjligt lätt!

På en månad borde man ha gått ner 8-10 kg fett läste jag nånstans. Har redan blivit av med 6 kg, så det låter ju ganska tillförlitligt.

 

Med andra ord fortsätter kampen mot övervikten och dåliga vanor lite längre!