ceciliasofia

Har nu avklarat 6:e dagen på Cambridgekuren. Jag kör fasta, med andra ord; det enda jag får i mig per dag är 3 påsar Cambridge shakes/soppor och runt 3 liter vatten. Efter 3 dagar hade jag gått ner nästan 3kg, mestadels vätska o sånt, men det gav mig motiovationen tillbaka, vilken hade börjat tryta i takt med hungern.

 

Det står överallt att hungern ska ha avtagit nu, och att man ska känna sig pigg och glad. Jag är fortfarande hungrig, flera gånger per dag, och har ingen extra energi. Visst känns det bättre än första dagen, då min mage krampade av hunger och jag var nära att somna på sista kafferasten i jobbet om inte den ihållande hickan hade hållit mig vaken. Men jag trodde det skulle vara bättre vid det här laget.
Kanske jag inte borde vara så krävande. Kroppen får ju faktiskt i sig endast runt 400 kalorier per dag och försöker vänja sig vid att inte äta var 3:e timme längre. Stora omställningar kräver massa tålamod. Och hunger.

 

Jag tänker dagligen på mat, flera gånger per timme. Drömmer om vad jag ska äta första dagen jag får stoppa i mig fast föda. På nätterna drömmer jag att jag äter i misstag och blir helt panikslagen över det. Ingenting får störa ketosen! När det är som tyngst tänker jag dock att jag nog har fått i mig tillräckligt med mat för en stund eftersom min kropp har börjat se ut som den gör.

 

Först när jag övervägde denna diet var jag helt inställd på att jag skulle göra det för utseendets skull. Mina kläder hade börjat strama och mina favoritjeans som har dragkedja bakpå var så svåra att få fast att jag behövde hjälp för att få fast den hela vägen. Jag drog in magen och någon stod bakom och slet i kejdan. Jag var inte så stolt...

När jag funderade med nära och kära om detta beslut fick jag så gott som endast negativ respons. Jag fick höra allt jag redan visste, att det är mycket bättre i längden att bara börja äta nyttigt och motionera. Och visst, det må stämma, och jag lyfter på hatten för er som orkar! Själv kunde jag inte stå ut med att se vågen visa ett gram till och dessutom började jag få början till bristningar på magen. Det kändes som att jag inte hade råd att gå upp mera helt enkelt. Att få ner vikten på naturligt sätt skulle ta för länge, och riskera att min svaghet skulle ta över: en chipspåse märks ju ingenstans.

Trots alla som avrådde mig kände jag att jag måste göra detta, och det måste ske nu. Jag kände att jag var redo och motivationen fanns där. Jag kunde klara detta. Så jag tog kontakt med en coach och bestämde tidpunkt för att träffas.

 

Hos coachen vägde man sig och fick dessutom reda på kroppsfettprocenten och annat viktigt. Det var den som verkligen öppnade mina ögon. När jag gick därifrån med en veckas "mat" och massa motivation kände jag att jag inte ville göra detta bara för att bli smal, jag ville göra detta för min hälsa också. Det är inte en dag för tidigt, och jag är glad över att jag kom mig dit och att jag nu har orkat i 6 hela dagar.

Jag vet inte hur länge jag ska fortsätta, men jag kommer att göra detta tills kroppen säger ifrån, eller tills jag är nöjd med min vikt och/eller fettprocent. Efteråt kommer jag att börja leva så mycket hälsosammare än tidigare. Det känns som att det här är rätt tidpunkt för mig!