Ibland stannar allt upp. Allt blir meningslöst. Man hamnar på sidan om av den porlande bäcken som kallas ens liv.
Där står man. Kan inget annat än se på när vattnet rinner vidare.
Tiden går ju trots allt vidare, vad som än händer, hur ont det än gör i ens själ.
Men man har alltid ett val. Man kan välja att stå kvar och se på medan ens liv rinner iväg, bort, aldrig kommer tillbaka. Eller så kan man sänka ner sig själv tillbaka i bäcken. Långsamt kommer man att orka stå igen. Långsamt kommer man att vara en del av sitt liv igen. Man måste bara orka göra rätt val.
På något sätt måste man orka.
Där står man. Kan inget annat än se på när vattnet rinner vidare.
Tiden går ju trots allt vidare, vad som än händer, hur ont det än gör i ens själ.
Men man har alltid ett val. Man kan välja att stå kvar och se på medan ens liv rinner iväg, bort, aldrig kommer tillbaka. Eller så kan man sänka ner sig själv tillbaka i bäcken. Långsamt kommer man att orka stå igen. Långsamt kommer man att vara en del av sitt liv igen. Man måste bara orka göra rätt val.
På något sätt måste man orka.
