ceciliasofia

En hel månad och en dag har gått och mina resultat kunde vara bättre, men jag är nöjd. Skulle jag inte ha fuskat skulle det ha varit bättre, men jag ångrar det inte, det gjorde mig gott. Och gott var det ju ;)

 

Resultaten efter en månad på Cambridgekuren är:

 

Centrimetrarna sa mig inte så mycket förrän jag lade måttbandet på ursprungscentrimetrarna och såg hur mycket som hade försvunnit emellan. Då gick det upp ett ljus för mig; Wow, jag har verkligen tappat en hel del. Att fortsätta en månad till känns absolut möjligt, och motiverande!

Jag skulle vilja gå ner 18 kg. Sen skulle jag göra resten på "naturlig" väg. Eller bara hållas där, vem vet, Beror på hur kroppen ser ut, och var fettprocenterna ligger osv.

 

Jag minns dagen då jag bestämde mig. Jag satt på balkongen och solade, och tömde mitt huvud på myrorna. Skrev ner allt jag kände kring att börja med dieten, jämförde för- och nackdelar, och mitt i allt ringde jag bara till coachen jag hade tittat upp och bestämde en tid med henne. Jag hade tydligen bestämt mig redan, innerst inne. Det var bara nåt jag måste, och ville, göra.

Yep, I'm still going strong med mina Cambrigetrippar, mitt vatten, det dagliga ägget och gurkorna. På tisdag nästa vecka blir det en månad.

 

Men vet ni vad jag gjorde i månadsskiftet?
Jag fuskade! Köpte lite av allt jag var snål på. Det blev lite chips, chokladstänger och dipp till gurkan. På första maj firade jag med en vårrulle, en plätt och glass. Jag hade övervägt detta (endast någon timme, men det räckte) och det var med enbart lite ångest jag unnade mig dessa godsaker. Dock borde jag ju kanske ha fuskat med att äta mat, min halvtomma mage var knappast så glad över denna plötsliga överraskning och jag skulle inte bli förvånad om det rent av vore farligt. Men helgen är förbi, jag lever och i torsdags var det tillbaka till det strikta igen. Borde med andra ord komma tillbaks i ketos vilken dag som helst nu. Kroppen är tömd på det jag åt också så jag är tillbaka där jag slutade, men andra ord ca -7 kg.

 

Det var skönt att fuska, och det var värt det på ett sätt. Jag fick ha stillat mitt sug, jag blev till och med besviken. Allt smakar ju likadant än, och abolut inte så gott som jag kom ihåg och har inbillat mig. Smakerna förstärks mycket när man kör fastan så en chokladstång var väldigt stark, jag fick nästan ont i halsen av den. Med andra ord missar jag inte så mycket, och jag har ju många år kvar av att äta ännu.

 

Jag har känt på senaste tiden att jag har fått en energi någonstans ifrån som jag inte är riktigt bekant med. Mitt i allt fick jag för mig att ha mamma att lära mig grunderna i piano (har alltid velat kunna spela men aldrig haft motivationen att verkligen sätta mig ner och lära mig) och idag funderade jag hårt på att organisera, städa upp och kanske måla om mammas och pappas garderob. Jag menar, någon gräns måste det ju finnas... Sån energi dyker upp väldigt ofta per dag och det är verkligen faschinerande.

 

Jag mår faktiskt så bra mentalt nu att jag till och med håller på att sluta med mina antidepressiva piller som jag började med när jag hade den värsta gropen, tiden runt första och enda åren i yrkesskolan. Just nu känns det som om jag inte behöver dem längre, jag orkar upp till mitt jobb på morgonen och på kvällarna känner jag knappt någon motvilja när jag ska gå och lägga mig. Det är år sedan jag började få ångest och att inte känna av den så ofta längre är underbart.

I förrgår visade vågen 0,1 kg mera än vad den gjorde 2 dagar tidigare. Det var ju inte precis mycket men det kändes ändå som ett bakslag, det ska ju inte gå uppåt. Tror dock att det var av en så simpel anledning att jag helt enkelt inte hade druckit tillräckligt, som jag nämnde tidigare är det svårt att få i sig så mycket vatten man måste. Drack så mycket jag orkade igår och idag fick jag pusta ut, då var det igen -1,6 kg. Motivationen blommade ut igen and here we go, fortfarande med målen i siktet.

 

Imorgon är det dags för att besöka coachen igen. Kommer att köpa mer mat, och då är jag inne på 4:e veckan. Känns länge! Men jag får ut så mycket positivt ut detta så mitt i allt kör jag två månader, haha. Vi får se hur det går. Eventuellt behövs inte två månader heller. Men det vore lika bra att göra det här på riktigt när man ändå lägger massa ork och pengar i det, eller hur? Men det är kroppen som bestämmer, och jag tvivlar starkt på att jag håller på så länge på fastan i alla fall.

Idag är det 2 veckor sedan jag började med Cambridgefasta. Man kan väl egentligen säga att det inte är riktig fasta längre, eftersom jag smyger i mig ett ägg nu som då och lite väl mycket gurka kanske. Men vikten fortsätter sjunka och motivationen är högre än någonsin! Jag mår BRA!

 

Känns som om det vore i en avlägsen tid när jag satt och klämde på bilringarna runt magen och hade ångest över att jag inte skulle lyckas gå ner i vikt. Jag börjat tappa minnet av hur ostbågar smakar men jag är fortfarande snål. Främst på hälsosam mat dock. Skulle jag få välja mellan en chipspåse och en laxbit skulle det defenitivt bli laxen, fyy vad gott det skulle vara just nu. Fast jag antar att det fortfarande finns i butikerna när jag börjar äta normalt. Så länge hade jag inte tänkt hålla på :)

 

Köpte idag "mat" för en vecka till. Tror det blir en vecka till efter det också, om jag mår lika bra som jag gör nu. Det känns nästan löjligt lätt!

På en månad borde man ha gått ner 8-10 kg fett läste jag nånstans. Har redan blivit av med 6 kg, så det låter ju ganska tillförlitligt.

 

Med andra ord fortsätter kampen mot övervikten och dåliga vanor lite längre!

Gissar att jag nu har gått ner ungefär 6 kg. Folk har smått börjat kommentera att det syns, och att få på sig arbetsbyxorna utan att dra in magen är en jävligt skön känsla!

Den här veckan har gått väldigt bra. Känns som att jag nog kan fortsätta en stund till. Många frågar hur länge jag tänker hålla på med det här, jag säger oftast samma till alla: Tills jag är nöjd, eller tills fettprocenterna sjunker till något hälsosammare.

 

Vardagen är mycket tråkigare utan mat. Att få stunder i tristess att gå fortare med hjälp av att äta är inte längre en valmöjlighet. Man märker hur mycket i livet som består av mat. Hur många matställen det finns, hur mycket matreklam det görs och hur många saker man måste välja bort bara för att man inte äter.

 

Det svåraste just nu är att få i sig de 3 liter vatten som man måste per dag. Finns inte samma behov av det längre känns det som. Det går bra att dricka för att dämpa hungern men när hungern har avtagit avsevärt så tänker man inte på det så ofta.

 

Känner mig väldigt tacksam för alla som stöder mig och bryr sig om hur det går, fastän alla kanske inte tyckte det var en bra idé från början. Jag mår faktiskt bra av det här på något konstigt sätt och jag tror och hoppas att det kommer att ge mig nystarten som jag försökte finna i flera år utan framgång.  

 

Idag har jag haft en väldigt bra dag diet-mässigt. Egentligen första dagen under 9 dagar jag har mått bra, som jag förväntade mig efter att jag kommit i ketos. Skulle varje dag vara såhär vore det inget problem att banta ner sig några kilon!

 

Besöket hos coachen igår gjorde susen på det mentala planet. Min kropp hade ännu inte tagit itu med det ytliga kroppsfettet, men däremot med det inre! Känns bra att det verkligen förbättrar hälsan också. Förutom det har jag märkt att jag har fått mera färg i ansiktet, jag har varit väldigt blek och tråkig på senaste tiden. Det kan ju bara vara ett gott tecken!
Coachen lovade också att jag får äta gurka. Gissa vem som överlycklig genast köpte den största gurkan i butiken och njöt hela kvällen av att smaska på den? Att inte tugga på en vecka känns ganska lamt. Gurka var perfekt! Genast kändes detta lättare att genomföra.

 

En dag hörde jag att "såna där dieter är fusk". Hade jag tillåtit mig att brusa upp hade nog personen fått höra ett och annat. Förstår inte riktigt vad som kan anses som fusk med lågkaloridieter som Cambridge. Viktnedgången är snabb, det är självklart när kroppen får i sig runt 400 kalorier per dag. Men det är inte lätt.

För det första är själva fastan tung. Det är säkert individuellt men för mig är det verkligen jobbigt. Det är inte bara en gång jag har övervägt att ge upp. Dock börjar ju själva utmaningen när man börjar äta normalt tillbaka; då gäller det att hålla vikten. Det, mitt herrskap, är nog inte så lätt att man kan kalla det fusk...

 

Idag åt jag ett ägg. Det har aldrig varit så gott att äta ett osaltat ägg som det var då.

En del av mig ville riva håret av huvudet och äta 100 st till, medan en annan del försökte sluta tänka på om detta lilla, oskyldiga, ack så goda ägg, skulle påverka viktminskningen.

 

Medeveten om att det skriker ätstörningsvarning runt sådanda tankar vill jag bara förklara mig lite:
När man har varit utan mat i 7 dagar,

gått ner 4,2 kg,

druckit så mycket vatten att man skulle kunna slå någon om man måste ta en klunk till,

sett på när andra ätit allt möjligt som man själv skulle kunna offra ett finger eller två för att få smaka på,

kännt hungern krampa dagligen i magen,

frusit så att man har skakat,

kämpat emot kväljningarna som sopporna har orsakat,

haft så nog av dieten att man har varit nära ett eller fem sammabrott,

Då vill man väldigt gärna att ägget bara ska ge den protein kroppen behöver och lägga sig tillrätta i magen och le. Man vill inte riskera att det ska skita sig när man har kommit så långt, lidit så mycket, haft så himla nog.

 

Blev också medveten om nu att det låter som att jag skulle tycka synd om mig själv.

Det enda det är synd om är mitt midjemått, för det ska banne mig förminskas.

 

Imorgon blir det ett besök hos coachen och en veckas "mat" till. Sen får vi se vad kroppen, vågen och huvudet säger.

 

 

Har nu avklarat 6:e dagen på Cambridgekuren. Jag kör fasta, med andra ord; det enda jag får i mig per dag är 3 påsar Cambridge shakes/soppor och runt 3 liter vatten. Efter 3 dagar hade jag gått ner nästan 3kg, mestadels vätska o sånt, men det gav mig motiovationen tillbaka, vilken hade börjat tryta i takt med hungern.

 

Det står överallt att hungern ska ha avtagit nu, och att man ska känna sig pigg och glad. Jag är fortfarande hungrig, flera gånger per dag, och har ingen extra energi. Visst känns det bättre än första dagen, då min mage krampade av hunger och jag var nära att somna på sista kafferasten i jobbet om inte den ihållande hickan hade hållit mig vaken. Men jag trodde det skulle vara bättre vid det här laget.
Kanske jag inte borde vara så krävande. Kroppen får ju faktiskt i sig endast runt 400 kalorier per dag och försöker vänja sig vid att inte äta var 3:e timme längre. Stora omställningar kräver massa tålamod. Och hunger.

 

Jag tänker dagligen på mat, flera gånger per timme. Drömmer om vad jag ska äta första dagen jag får stoppa i mig fast föda. På nätterna drömmer jag att jag äter i misstag och blir helt panikslagen över det. Ingenting får störa ketosen! När det är som tyngst tänker jag dock att jag nog har fått i mig tillräckligt med mat för en stund eftersom min kropp har börjat se ut som den gör.

 

Först när jag övervägde denna diet var jag helt inställd på att jag skulle göra det för utseendets skull. Mina kläder hade börjat strama och mina favoritjeans som har dragkedja bakpå var så svåra att få fast att jag behövde hjälp för att få fast den hela vägen. Jag drog in magen och någon stod bakom och slet i kejdan. Jag var inte så stolt...

När jag funderade med nära och kära om detta beslut fick jag så gott som endast negativ respons. Jag fick höra allt jag redan visste, att det är mycket bättre i längden att bara börja äta nyttigt och motionera. Och visst, det må stämma, och jag lyfter på hatten för er som orkar! Själv kunde jag inte stå ut med att se vågen visa ett gram till och dessutom började jag få början till bristningar på magen. Det kändes som att jag inte hade råd att gå upp mera helt enkelt. Att få ner vikten på naturligt sätt skulle ta för länge, och riskera att min svaghet skulle ta över: en chipspåse märks ju ingenstans.

Trots alla som avrådde mig kände jag att jag måste göra detta, och det måste ske nu. Jag kände att jag var redo och motivationen fanns där. Jag kunde klara detta. Så jag tog kontakt med en coach och bestämde tidpunkt för att träffas.

 

Hos coachen vägde man sig och fick dessutom reda på kroppsfettprocenten och annat viktigt. Det var den som verkligen öppnade mina ögon. När jag gick därifrån med en veckas "mat" och massa motivation kände jag att jag inte ville göra detta bara för att bli smal, jag ville göra detta för min hälsa också. Det är inte en dag för tidigt, och jag är glad över att jag kom mig dit och att jag nu har orkat i 6 hela dagar.

Jag vet inte hur länge jag ska fortsätta, men jag kommer att göra detta tills kroppen säger ifrån, eller tills jag är nöjd med min vikt och/eller fettprocent. Efteråt kommer jag att börja leva så mycket hälsosammare än tidigare. Det känns som att det här är rätt tidpunkt för mig!