ceciliasofia

Idag åt jag ett ägg. Det har aldrig varit så gott att äta ett osaltat ägg som det var då.

En del av mig ville riva håret av huvudet och äta 100 st till, medan en annan del försökte sluta tänka på om detta lilla, oskyldiga, ack så goda ägg, skulle påverka viktminskningen.

 

Medeveten om att det skriker ätstörningsvarning runt sådanda tankar vill jag bara förklara mig lite:
När man har varit utan mat i 7 dagar,

gått ner 4,2 kg,

druckit så mycket vatten att man skulle kunna slå någon om man måste ta en klunk till,

sett på när andra ätit allt möjligt som man själv skulle kunna offra ett finger eller två för att få smaka på,

kännt hungern krampa dagligen i magen,

frusit så att man har skakat,

kämpat emot kväljningarna som sopporna har orsakat,

haft så nog av dieten att man har varit nära ett eller fem sammabrott,

Då vill man väldigt gärna att ägget bara ska ge den protein kroppen behöver och lägga sig tillrätta i magen och le. Man vill inte riskera att det ska skita sig när man har kommit så långt, lidit så mycket, haft så himla nog.

 

Blev också medveten om nu att det låter som att jag skulle tycka synd om mig själv.

Det enda det är synd om är mitt midjemått, för det ska banne mig förminskas.

 

Imorgon blir det ett besök hos coachen och en veckas "mat" till. Sen får vi se vad kroppen, vågen och huvudet säger.