ceciliasofia

Min psykolog är en äldre herreman som verkligen kan sitt jobb. Efter inte ens en halvtimme hos honom första gången började han ta upp ämnet HSP - highly sensitive people. Han informerade mig om detta begrepp och sa åt mig att jag kunde ta och slå upp det på Internet när jag kommer hem. Han pekade inte finger och stämplade mig med denna "personlighet", han bara pratade om det men det var underförstått att han misstänker, eller vet, att jag är en HSP.

 

Jag slog upp det så fort jag blev ensam och fick där en beskrivning som stämde väl in på mig. Jag kan inte säga att jag är djupt/starkt/extra mycket HSP, men lagom antar jag.

Detta förklarar så mycket för mig. Frågor jag har haft men inte kunnat besvara. Orosmolnen skingrade sig småningom: Det är för att jag är jag. Jag är inte blyg, jag överreagerar inte osv. Jag är född med detta karaktärsdrag och det är varken en sjukdom eller störning. Och jag är inte ensam.

 

Nyfiken? Intresserad? Fundersam? Google is your friend.

Nåja, jag antar att jag lever än trots dammig blogg.

 

Jag har länge funderat på hur ärlig man kan, borde och vill vara i sin blogg. Vissa dagar vill jag bara kasta ut mina innersta hemligheter här för att få respons och förståelse.

Men jag tror ju inte att det fungerar så. Speciellt inte i den lilla by jag bor i. Nej, här tisslas och tasslas det om allt. Man läser, man memorerar, men man höjer inte ett finger för att göra något gott även om det skriker hjälp om det. Istället för att bry sig skvallrar man. Alla försök till styrka avslås som svaghet. Det är bara så det fungerar.

 

Jag tänker i alla fall inte hålla tillbaka med allt.

Jag kan för er skvallersugna erkänna att jag gav upp kampen mot antidepressiva. (hur det kan vara något att skvallra om har jag ingen aning om men jag har hört folk tissla om mindre)

Så nu, alla ni som inte trodde på mig: ni hade rätt. Jag förlorade och är nu inne på 5:e dagen käkandes Mirtazapin. En dryg vecka inne på ny medicin kan man ju inte prata så mycket om de, för er, intressanta "biverkningarna" men jag sover iaf dygnet runt redan om jag får bestämma själv och har rejält nedsatt reaktionsförmåga och ork. Jag drömmer drömmar som är nästintill mardrömmar men mera utdragna och konstiga. Jag väntar på resten av biverkningarna med spänning.

 

När jag åt Cipralex fick jag bara en fjuttmängd på 10 mg per dag men nu när jag är på Mirtazapinen är det höjt till 30 mg. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta och jag vet ingenting om det heller, bara att det knockar mig likt Panacod. Men det är ju alltid bra att lägga en patient på piller om man inte hittar något problem inom en halvtimmes frågestund, piller botar ju allt. I alla fall håller det ju patienten borta en bra stund från läkarmottagningen eftersom denne inte kommer sig dit pga brist på fysisk ork.

Jag läste en artikel i en tidning här om dagen om en tjej som hade ätstörningar. Det hade underlättat för henne att se sin sjukdom som en person.

 

När ångesten kom krypande igår satte jag mig därför ner och skrev ett hatbrev till den. Precis som om den vore en människa jag avskyr.

 

Jag tänkte inte så mycket på det då men senare när jag gav mig ut på en av mina nybörjar-joggingturer blev jag arg. Arg på denna idiot som har tagit så mycket tid av mina bästa år. Denna jävel som dyker upp som ett brev på posten varje gång något känns motigt. Denna skugga som alltid finns vid min sida fast jag inte skulle vilja något hellre än att den skulle försvinna in i sig själv och dö.

 

I dimman av de antidepressiva jag åt tynade den bort, men försvann inte. Den ställde sig bara i ett mörkt hörn och höll mig under uppsikt. Den ingick en pakt med mina piller och vaggade in mig i en falsk trygghet. Sedan när jag trodde allt var bra igen kom den farande och hånskrattade mig i ansiktet. Hur kunde jag ens tro att den hade försvunnit för gott?

 

När jag blev arg kom också en annan tanke flygande och träffade mig i pannan med en smäll: Nu har jag fått nog. Nu vill jag inte må dåligt längre! Jag känner att jag behöver mera tid till mig själv. En liten plan dök sakta upp i mitt huvud och pockade på uppmärksamhet. Då kände jag, att går min plan i lås så kanske det ordnar sig trots allt. Kanske jag äntligen slipper min fiende till slut.

Det går inte alls så bra framåt mera med Cambridge. Jag har inte gett upp än men det kommer svackor som gör att det känns hopplöst alltihop. 

Jag har, för att inte kasta i mig det jag är snål på för tillfället, börjat med kombinerad "kur" lite smått vissa dagar. Det innebär att förutom de vanliga 3 Cambridgemåltiderna äter jag ett mål om dagen som innehåller 200 kcal. Ca 100 kcal i protein och resten grönsaker. Känns bättre att verkligen få äta, men dåligt att vikten har stannat av. Ska köra med det här, eller börja med fastan om jag orkar, tills min semester som jag får 3:e veckan i juni. 2 veckor till alltså, sedan kan livet börja på nytt. 

 

Känner att det inte var det bästa tillfället nu att sluta av med mina antidepressiva heller. Det förvärrar verkligen tankegången kring bantningen.

Det känns som att jag har haft ett skåp som har varit överfullt med grejer men istället för att städa upp det har jag bara stängt dörren. Nu har dörren öppnats igen och en efter en faller grejerna ut och jag kan inte längre ignorera dem. Det kommer jobbiga tankesvackor som jag inte har känt på länge och de är ganska oroväckande största delen av tiden. Men jag vill gärna klara mig utan pillrena, och det kanske är det som krävs för att man ska göra det också. Tiden får utvisa.

Nu kan jag äntligen skryta med att jag har gått ner 10 kg. Lite fundersam och besviken är jag dock att det inte är fler som kommenterar det. Men det kanske inte är en icebreaker heller direkt. Men jag lovar att det uppskattas att få höra!

 

En annan grej jag har gett mig in på är att sluta med min antidepressiva medicin. Med en läkares rekommendation har jag trappat ner i 2 veckor till halva dosen och nu är det första veckan jag är helt utan dem.

Det är också den här veckan jag har börjat känna utsättningssymptomerna. Värst är de så kallade brain zaps man vanligtvis utskänner av, också jag. Att förklara dessa är riktigt knepigt, för jag har aldrig upplevt något liknande. Lättast att beskriva hur de känns är att det går elstötar genom mitt huvud, gärna 3 i rad, zapzapzap. Händer lite nu som då, oftast framför TV/datorskärmar men också när jag gör allt annat än sover eller motionerar. När det är tyst runtom mig kan jag till och med höra dem. Inte i öronen, men i hvudet. Låter ganska psykopatiskt...

I torsdags hade jag väldigt jobbigt med dem men nu är det mera nåt jag har blivit van vid, det händer trots allt varannan minut ungefär. Det är inte behagligt på nåt sätt men jag hoppas att de går om småningom.

En annan mindre rolig symptom är att jag får väldigt lätt för att gråta. Jag kan få gråtattacker av precis vad som helst i hur opassande situationer som helst...

 

Så nu har jag två saker att se fram emot: 70 kg på vågen och att slippa dra i sig onödiga piller i framtiden! :)