ceciliasofia

Nåja, jag antar att jag lever än trots dammig blogg.

 

Jag har länge funderat på hur ärlig man kan, borde och vill vara i sin blogg. Vissa dagar vill jag bara kasta ut mina innersta hemligheter här för att få respons och förståelse.

Men jag tror ju inte att det fungerar så. Speciellt inte i den lilla by jag bor i. Nej, här tisslas och tasslas det om allt. Man läser, man memorerar, men man höjer inte ett finger för att göra något gott även om det skriker hjälp om det. Istället för att bry sig skvallrar man. Alla försök till styrka avslås som svaghet. Det är bara så det fungerar.

 

Jag tänker i alla fall inte hålla tillbaka med allt.

Jag kan för er skvallersugna erkänna att jag gav upp kampen mot antidepressiva. (hur det kan vara något att skvallra om har jag ingen aning om men jag har hört folk tissla om mindre)

Så nu, alla ni som inte trodde på mig: ni hade rätt. Jag förlorade och är nu inne på 5:e dagen käkandes Mirtazapin. En dryg vecka inne på ny medicin kan man ju inte prata så mycket om de, för er, intressanta "biverkningarna" men jag sover iaf dygnet runt redan om jag får bestämma själv och har rejält nedsatt reaktionsförmåga och ork. Jag drömmer drömmar som är nästintill mardrömmar men mera utdragna och konstiga. Jag väntar på resten av biverkningarna med spänning.

 

När jag åt Cipralex fick jag bara en fjuttmängd på 10 mg per dag men nu när jag är på Mirtazapinen är det höjt till 30 mg. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta och jag vet ingenting om det heller, bara att det knockar mig likt Panacod. Men det är ju alltid bra att lägga en patient på piller om man inte hittar något problem inom en halvtimmes frågestund, piller botar ju allt. I alla fall håller det ju patienten borta en bra stund från läkarmottagningen eftersom denne inte kommer sig dit pga brist på fysisk ork.