ceciliasofia

 

 

Nu kan jag äntligen skryta med att jag har gått ner 10 kg. Lite fundersam och besviken är jag dock att det inte är fler som kommenterar det. Men det kanske inte är en icebreaker heller direkt. Men jag lovar att det uppskattas att få höra!

 

En annan grej jag har gett mig in på är att sluta med min antidepressiva medicin. Med en läkares rekommendation har jag trappat ner i 2 veckor till halva dosen och nu är det första veckan jag är helt utan dem.

Det är också den här veckan jag har börjat känna utsättningssymptomerna. Värst är de så kallade brain zaps man vanligtvis utskänner av, också jag. Att förklara dessa är riktigt knepigt, för jag har aldrig upplevt något liknande. Lättast att beskriva hur de känns är att det går elstötar genom mitt huvud, gärna 3 i rad, zapzapzap. Händer lite nu som då, oftast framför TV/datorskärmar men också när jag gör allt annat än sover eller motionerar. När det är tyst runtom mig kan jag till och med höra dem. Inte i öronen, men i hvudet. Låter ganska psykopatiskt...

I torsdags hade jag väldigt jobbigt med dem men nu är det mera nåt jag har blivit van vid, det händer trots allt varannan minut ungefär. Det är inte behagligt på nåt sätt men jag hoppas att de går om småningom.

En annan mindre rolig symptom är att jag får väldigt lätt för att gråta. Jag kan få gråtattacker av precis vad som helst i hur opassande situationer som helst...

 

Så nu har jag två saker att se fram emot: 70 kg på vågen och att slippa dra i sig onödiga piller i framtiden! :)

 

 

 

En hel månad och en dag har gått och mina resultat kunde vara bättre, men jag är nöjd. Skulle jag inte ha fuskat skulle det ha varit bättre, men jag ångrar det inte, det gjorde mig gott. Och gott var det ju ;)

 

Resultaten efter en månad på Cambridgekuren är:

 

Centrimetrarna sa mig inte så mycket förrän jag lade måttbandet på ursprungscentrimetrarna och såg hur mycket som hade försvunnit emellan. Då gick det upp ett ljus för mig; Wow, jag har verkligen tappat en hel del. Att fortsätta en månad till känns absolut möjligt, och motiverande!

Jag skulle vilja gå ner 18 kg. Sen skulle jag göra resten på "naturlig" väg. Eller bara hållas där, vem vet, Beror på hur kroppen ser ut, och var fettprocenterna ligger osv.

 

Jag minns dagen då jag bestämde mig. Jag satt på balkongen och solade, och tömde mitt huvud på myrorna. Skrev ner allt jag kände kring att börja med dieten, jämförde för- och nackdelar, och mitt i allt ringde jag bara till coachen jag hade tittat upp och bestämde en tid med henne. Jag hade tydligen bestämt mig redan, innerst inne. Det var bara nåt jag måste, och ville, göra.

Johnny Depp är ju en vacker man med ganska många tatueringar. När jag läste citatet av honom på bilden nedan för första gången fastnade det direkt. Jag kände, wow, så vill jag också ha det. Ska man gadda in något evigt på kroppen kan det ju lika bra vara något som betyder nåt för en, något viktigt. En tatuering för varje viktig sak som händer i livet. På det sättet får ju varje tatuering en historia också.

 

Min första tatuering hamnade på axeln och säger Alis volat propriis (eller prEpriis eftersom tatueraren tydligen stavade fel... Dock lätt fixat, tack och lov.) Det är latin och betyder "Hon flyger med egna vingar". När jag gjorde den betydde den något för mig som jag ville uppnå, och nu känner jag att det äntligen är så det ligger till med mig, som jag skrev om i förra inlägget.

 

Jag har en till text-tatuering jag ska ha på kroppen inom en snar framtid. Den storyn får ni höra när den sitter på plats. Innan det ska jag ha gjort om & uppdaterat den första lite hos en pålitligare tatueringsstudio och lagt mitt stjärntecken på vristen. Det kommer ske nu på lördag faktiskt. Ser fram emot det!

 

 

 

 

I flera år har vissa betydelsefulla människor (ni vet vem ni e) försökt pränta in i min skalle att jag ska köra mitt eget race. Sluta bry mig om vad andra tycker och säger, bara göra som man själv känner att är rätt. Nu känner jag att jag har börjat bemästra detta.

 

När jag skulle börja med Cambridgekuren var det ingen som delade min åsikt. Jag funderade med flera olika personer med olika betydelser i mitt liv men ingen tyckte att det lät som en bra idé. Trots allt gjorde jag det. För något år sedan skulle jag ha litat blint på vad alla andra sa, speciellt eftersom det inte var en enda som hejade på mig. Men jag kände någonstans inom mig att det var rätta tiden i mitt liv nu. Det var det ju helt tydligt också. Och jag har inte ångrat det en sekund! Här sitter jag, snart 8 kg lättare, och dricker vatten, och mår bättre än på åratal.

 

Ett annat utmärkt exempel är ett lite mer "vågat" val jag har gjort nyss. Jag läste i en tidning om en tjej som brevväxlade med en fånge i USA. Detta var inte helt obekant för mig, när jag var yngre hade jag läst om liknande i någon FRIDA eller SOLO-tidning. Då tyckte jag mest att det var fucked up. Jag hakade upp mig på att människan i fråga var en fånge osv., hur vågade man brevväxla med en farlig människa? Som många andra drog jag alla fångar under samma kam. De är ju trots allt fångar.

Men reportaget jag läste nyligen öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt. Det lyftes fram att det var en bra sak att göra. Man gör fångarna en tjänst, ger dem en dyrbar inblick i det liv som de inte får leva för tillfället.

Nu undrar många, varför skulle man vilja göra fångar en tjänst?

Jag säger: För att de är människor.

Visst finns de dem som är inlåsta på grund av att de har gjort något väldigt hemskt, såna som verkligen förtjänar att sitta livstid. Jag försvarar inte dem. Men här sitter jag med min frihet, mitt liv och mina känslor. Jag tycker inte att det är så svårt att skriva ner dem på gammaldags sätt - med papper och penna - och skicka det åt någon

som har nöje av att läsa om det. Det är inte så stor skillnad från att blogga egentligen, eller hur? Vem som helst kan ju läsa det.

 

Jag beslöt mig för att också börja brevväxla med en fånge. Besökte en webbsida där man kunde kontakta valfri fånge som ville ha brevvänner och valde en som jag tyckte lät vettigare än de andra, och som dessutom inte var massmördare eller något sånt, och efter någon månad fick jag första brevet. Det var väldigt spännande. Han skriver nu som då om ditt och datt, jag svarar så gott jag kan på knagglig engelska och vi kommer bra överens (tills vidare). Jag ser inget fel med det, fastän jag blev avrådd att göra detta också.

 

Jag undrar hur mycket jag har gått miste om i mitt liv för att jag har lyssnat på andras åsikter. Jag lyssnar fortfarande, jag vill ha andras åsikter, men numera gör jag mina beslut själv efter vad jag känner.

 

Äntligen kan jag känna att jag kan bära texten i min tatuering med stolthet, Alis volat propriis; she flies with her own wings. Tji fick du, gamla och osäkra Cecilia! ;)

Blev tipsad om denna blogg och tappade hakan. Läs!!

Ingenting är omöjligt om man verkligen vill det!

Yep, I'm still going strong med mina Cambrigetrippar, mitt vatten, det dagliga ägget och gurkorna. På tisdag nästa vecka blir det en månad.

 

Men vet ni vad jag gjorde i månadsskiftet?
Jag fuskade! Köpte lite av allt jag var snål på. Det blev lite chips, chokladstänger och dipp till gurkan. På första maj firade jag med en vårrulle, en plätt och glass. Jag hade övervägt detta (endast någon timme, men det räckte) och det var med enbart lite ångest jag unnade mig dessa godsaker. Dock borde jag ju kanske ha fuskat med att äta mat, min halvtomma mage var knappast så glad över denna plötsliga överraskning och jag skulle inte bli förvånad om det rent av vore farligt. Men helgen är förbi, jag lever och i torsdags var det tillbaka till det strikta igen. Borde med andra ord komma tillbaks i ketos vilken dag som helst nu. Kroppen är tömd på det jag åt också så jag är tillbaka där jag slutade, men andra ord ca -7 kg.

 

Det var skönt att fuska, och det var värt det på ett sätt. Jag fick ha stillat mitt sug, jag blev till och med besviken. Allt smakar ju likadant än, och abolut inte så gott som jag kom ihåg och har inbillat mig. Smakerna förstärks mycket när man kör fastan så en chokladstång var väldigt stark, jag fick nästan ont i halsen av den. Med andra ord missar jag inte så mycket, och jag har ju många år kvar av att äta ännu.

 

Jag har känt på senaste tiden att jag har fått en energi någonstans ifrån som jag inte är riktigt bekant med. Mitt i allt fick jag för mig att ha mamma att lära mig grunderna i piano (har alltid velat kunna spela men aldrig haft motivationen att verkligen sätta mig ner och lära mig) och idag funderade jag hårt på att organisera, städa upp och kanske måla om mammas och pappas garderob. Jag menar, någon gräns måste det ju finnas... Sån energi dyker upp väldigt ofta per dag och det är verkligen faschinerande.

 

Jag mår faktiskt så bra mentalt nu att jag till och med håller på att sluta med mina antidepressiva piller som jag började med när jag hade den värsta gropen, tiden runt första och enda åren i yrkesskolan. Just nu känns det som om jag inte behöver dem längre, jag orkar upp till mitt jobb på morgonen och på kvällarna känner jag knappt någon motvilja när jag ska gå och lägga mig. Det är år sedan jag började få ångest och att inte känna av den så ofta längre är underbart.