ceciliasofia

Yep, I'm still going strong med mina Cambrigetrippar, mitt vatten, det dagliga ägget och gurkorna. På tisdag nästa vecka blir det en månad.

 

Men vet ni vad jag gjorde i månadsskiftet?
Jag fuskade! Köpte lite av allt jag var snål på. Det blev lite chips, chokladstänger och dipp till gurkan. På första maj firade jag med en vårrulle, en plätt och glass. Jag hade övervägt detta (endast någon timme, men det räckte) och det var med enbart lite ångest jag unnade mig dessa godsaker. Dock borde jag ju kanske ha fuskat med att äta mat, min halvtomma mage var knappast så glad över denna plötsliga överraskning och jag skulle inte bli förvånad om det rent av vore farligt. Men helgen är förbi, jag lever och i torsdags var det tillbaka till det strikta igen. Borde med andra ord komma tillbaks i ketos vilken dag som helst nu. Kroppen är tömd på det jag åt också så jag är tillbaka där jag slutade, men andra ord ca -7 kg.

 

Det var skönt att fuska, och det var värt det på ett sätt. Jag fick ha stillat mitt sug, jag blev till och med besviken. Allt smakar ju likadant än, och abolut inte så gott som jag kom ihåg och har inbillat mig. Smakerna förstärks mycket när man kör fastan så en chokladstång var väldigt stark, jag fick nästan ont i halsen av den. Med andra ord missar jag inte så mycket, och jag har ju många år kvar av att äta ännu.

 

Jag har känt på senaste tiden att jag har fått en energi någonstans ifrån som jag inte är riktigt bekant med. Mitt i allt fick jag för mig att ha mamma att lära mig grunderna i piano (har alltid velat kunna spela men aldrig haft motivationen att verkligen sätta mig ner och lära mig) och idag funderade jag hårt på att organisera, städa upp och kanske måla om mammas och pappas garderob. Jag menar, någon gräns måste det ju finnas... Sån energi dyker upp väldigt ofta per dag och det är verkligen faschinerande.

 

Jag mår faktiskt så bra mentalt nu att jag till och med håller på att sluta med mina antidepressiva piller som jag började med när jag hade den värsta gropen, tiden runt första och enda åren i yrkesskolan. Just nu känns det som om jag inte behöver dem längre, jag orkar upp till mitt jobb på morgonen och på kvällarna känner jag knappt någon motvilja när jag ska gå och lägga mig. Det är år sedan jag började få ångest och att inte känna av den så ofta längre är underbart.