ceciliasofia

Min psykolog är en äldre herreman som verkligen kan sitt jobb. Efter inte ens en halvtimme hos honom första gången började han ta upp ämnet HSP - highly sensitive people. Han informerade mig om detta begrepp och sa åt mig att jag kunde ta och slå upp det på Internet när jag kommer hem. Han pekade inte finger och stämplade mig med denna "personlighet", han bara pratade om det men det var underförstått att han misstänker, eller vet, att jag är en HSP.

 

Jag slog upp det så fort jag blev ensam och fick där en beskrivning som stämde väl in på mig. Jag kan inte säga att jag är djupt/starkt/extra mycket HSP, men lagom antar jag.

Detta förklarar så mycket för mig. Frågor jag har haft men inte kunnat besvara. Orosmolnen skingrade sig småningom: Det är för att jag är jag. Jag är inte blyg, jag överreagerar inte osv. Jag är född med detta karaktärsdrag och det är varken en sjukdom eller störning. Och jag är inte ensam.

 

Nyfiken? Intresserad? Fundersam? Google is your friend.

Nåja, jag antar att jag lever än trots dammig blogg.

 

Jag har länge funderat på hur ärlig man kan, borde och vill vara i sin blogg. Vissa dagar vill jag bara kasta ut mina innersta hemligheter här för att få respons och förståelse.

Men jag tror ju inte att det fungerar så. Speciellt inte i den lilla by jag bor i. Nej, här tisslas och tasslas det om allt. Man läser, man memorerar, men man höjer inte ett finger för att göra något gott även om det skriker hjälp om det. Istället för att bry sig skvallrar man. Alla försök till styrka avslås som svaghet. Det är bara så det fungerar.

 

Jag tänker i alla fall inte hålla tillbaka med allt.

Jag kan för er skvallersugna erkänna att jag gav upp kampen mot antidepressiva. (hur det kan vara något att skvallra om har jag ingen aning om men jag har hört folk tissla om mindre)

Så nu, alla ni som inte trodde på mig: ni hade rätt. Jag förlorade och är nu inne på 5:e dagen käkandes Mirtazapin. En dryg vecka inne på ny medicin kan man ju inte prata så mycket om de, för er, intressanta "biverkningarna" men jag sover iaf dygnet runt redan om jag får bestämma själv och har rejält nedsatt reaktionsförmåga och ork. Jag drömmer drömmar som är nästintill mardrömmar men mera utdragna och konstiga. Jag väntar på resten av biverkningarna med spänning.

 

När jag åt Cipralex fick jag bara en fjuttmängd på 10 mg per dag men nu när jag är på Mirtazapinen är det höjt till 30 mg. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta och jag vet ingenting om det heller, bara att det knockar mig likt Panacod. Men det är ju alltid bra att lägga en patient på piller om man inte hittar något problem inom en halvtimmes frågestund, piller botar ju allt. I alla fall håller det ju patienten borta en bra stund från läkarmottagningen eftersom denne inte kommer sig dit pga brist på fysisk ork.