ceciliasofia

 

Som ni kanske vet har jag ägt två chinchillahanar i ett år nu. De är hur söta och snälla som helst, men tyvärr inte så pass tama att jag kan kela med dem. Har jag tur får jag smeka dem svagt på sidan eller klia lite under hakan, men sen knuffar de bort mina fingrar med sina små tassar. Attityd är ordet.

Gissa då hur glad jag blev när jag fick hålla i en liten chinchilla-tjej för första gången hos en kompis! Hon var hur gosig som helst. Senare blev det på tal om en liten adoption och samma dag stuvade jag in transportburen i rödmyran (också känd som pappas Passat, smeknamnet kommer av att den är röd och av farmar-modell) och hämtade hem två chinchillasystrar. Jag har dem på prov till först för att se hur mina egna reagerar. Hittills har de bara fått träffas genom galler så att inget oundvikligt händer. Tjejerna har inte börjat slåss än, så än så länge går det finemang så länge jag har dem i olika rum. Dock har hanarna konstiga ljud för sig som jag aldrig har hört dem ha förr. Vill ärligt inte veta vad det är för ljud...

Den här otroligt söta bilden tog jag på en av tjejerna idag. Hon satt så flera minuter utan att röra sig eller bry sig om att jag fotade henne inuti buren att jag nästan ville köpa ett par solglasögon i miniformat åt henne.


 



Det finns en viss likhet mellan bilderna va?