ceciliasofia

Jag läste en artikel i en tidning här om dagen om en tjej som hade ätstörningar. Det hade underlättat för henne att se sin sjukdom som en person.

 

När ångesten kom krypande igår satte jag mig därför ner och skrev ett hatbrev till den. Precis som om den vore en människa jag avskyr.

 

Jag tänkte inte så mycket på det då men senare när jag gav mig ut på en av mina nybörjar-joggingturer blev jag arg. Arg på denna idiot som har tagit så mycket tid av mina bästa år. Denna jävel som dyker upp som ett brev på posten varje gång något känns motigt. Denna skugga som alltid finns vid min sida fast jag inte skulle vilja något hellre än att den skulle försvinna in i sig själv och dö.

 

I dimman av de antidepressiva jag åt tynade den bort, men försvann inte. Den ställde sig bara i ett mörkt hörn och höll mig under uppsikt. Den ingick en pakt med mina piller och vaggade in mig i en falsk trygghet. Sedan när jag trodde allt var bra igen kom den farande och hånskrattade mig i ansiktet. Hur kunde jag ens tro att den hade försvunnit för gott?

 

När jag blev arg kom också en annan tanke flygande och träffade mig i pannan med en smäll: Nu har jag fått nog. Nu vill jag inte må dåligt längre! Jag känner att jag behöver mera tid till mig själv. En liten plan dök sakta upp i mitt huvud och pockade på uppmärksamhet. Då kände jag, att går min plan i lås så kanske det ordnar sig trots allt. Kanske jag äntligen slipper min fiende till slut.

Det går inte alls så bra framåt mera med Cambridge. Jag har inte gett upp än men det kommer svackor som gör att det känns hopplöst alltihop. 

Jag har, för att inte kasta i mig det jag är snål på för tillfället, börjat med kombinerad "kur" lite smått vissa dagar. Det innebär att förutom de vanliga 3 Cambridgemåltiderna äter jag ett mål om dagen som innehåller 200 kcal. Ca 100 kcal i protein och resten grönsaker. Känns bättre att verkligen få äta, men dåligt att vikten har stannat av. Ska köra med det här, eller börja med fastan om jag orkar, tills min semester som jag får 3:e veckan i juni. 2 veckor till alltså, sedan kan livet börja på nytt. 

 

Känner att det inte var det bästa tillfället nu att sluta av med mina antidepressiva heller. Det förvärrar verkligen tankegången kring bantningen.

Det känns som att jag har haft ett skåp som har varit överfullt med grejer men istället för att städa upp det har jag bara stängt dörren. Nu har dörren öppnats igen och en efter en faller grejerna ut och jag kan inte längre ignorera dem. Det kommer jobbiga tankesvackor som jag inte har känt på länge och de är ganska oroväckande största delen av tiden. Men jag vill gärna klara mig utan pillrena, och det kanske är det som krävs för att man ska göra det också. Tiden får utvisa.