ceciliasofia

Jag läste en artikel i en tidning här om dagen om en tjej som hade ätstörningar. Det hade underlättat för henne att se sin sjukdom som en person.

 

När ångesten kom krypande igår satte jag mig därför ner och skrev ett hatbrev till den. Precis som om den vore en människa jag avskyr.

 

Jag tänkte inte så mycket på det då men senare när jag gav mig ut på en av mina nybörjar-joggingturer blev jag arg. Arg på denna idiot som har tagit så mycket tid av mina bästa år. Denna jävel som dyker upp som ett brev på posten varje gång något känns motigt. Denna skugga som alltid finns vid min sida fast jag inte skulle vilja något hellre än att den skulle försvinna in i sig själv och dö.

 

I dimman av de antidepressiva jag åt tynade den bort, men försvann inte. Den ställde sig bara i ett mörkt hörn och höll mig under uppsikt. Den ingick en pakt med mina piller och vaggade in mig i en falsk trygghet. Sedan när jag trodde allt var bra igen kom den farande och hånskrattade mig i ansiktet. Hur kunde jag ens tro att den hade försvunnit för gott?

 

När jag blev arg kom också en annan tanke flygande och träffade mig i pannan med en smäll: Nu har jag fått nog. Nu vill jag inte må dåligt längre! Jag känner att jag behöver mera tid till mig själv. En liten plan dök sakta upp i mitt huvud och pockade på uppmärksamhet. Då kände jag, att går min plan i lås så kanske det ordnar sig trots allt. Kanske jag äntligen slipper min fiende till slut.