ceciliasofia

I juli berättade jag för er om att jag hade börjat med Mirtazapin och lite vad jag kände runt det ämnet.
Fram till några veckor sedan kunde jag inte riktigt svara på om jag kände någon skillnad. Tröttheten har avtagit, jag är inte längre som knockad under nätterna utan vissa nätter kan jag faktiskt ligga och vrida mig några timmar, precis som förr i tiden, innan jag började med Cipralex. Reaktinsförmågan är sitt gamla jag och mardrömmarna är sällsynta. Det var som om medicinen inte gjorde något alls.

Tills ungefär i början av september. Det började med att jag pratade med Tomas om att byta jobb och flytta till stan. Det var bara en fantasi, något jag tröstade mig med när jobbet som kassörska var extra tungt. Säga vad man vill om butiksjobb, men det är inte lätt att ha med kundbetjäning att göra.
Jag frågade Tomas om han kanske ville flytta till en större och nyare lägenhet, eftersom jag isf skulle behöva en sambo. Och vips skickade jag in en arbetsansökan, vips var jag på arbetsintervju och vips var jag på väg bort från lilla Oravais igen, på riktigt.

Inte nog med det, jag fick också sprutt och tänkte att om jag jobbar deltid måste jag ju ha något att sysselsätta mig med de överblivna dagarna/timmarna. Och vips satt jag vid Vasa Samgymnasium/Aftonläroverket och pratade med världens trevligaste studiehandledare om att läsa till studenten.

 

På torsdag börjar jag officiellt "skolan" och på lördag ska jag på skolning inför det nya jobbet.

Detta från att ha suttit hemma med ångest över att gå till arbetet och absolut noll motivation att göra något över huvudtaget, livrädd för förändringar. Från sängliggande till 200% kan man nästan säga.

 

Så visst har medicinen gjort sitt, den har verkligen kickat igång mig igen. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att orka leva igen.