ceciliasofia

I flera år har vissa betydelsefulla människor (ni vet vem ni e) försökt pränta in i min skalle att jag ska köra mitt eget race. Sluta bry mig om vad andra tycker och säger, bara göra som man själv känner att är rätt. Nu känner jag att jag har börjat bemästra detta.

 

När jag skulle börja med Cambridgekuren var det ingen som delade min åsikt. Jag funderade med flera olika personer med olika betydelser i mitt liv men ingen tyckte att det lät som en bra idé. Trots allt gjorde jag det. För något år sedan skulle jag ha litat blint på vad alla andra sa, speciellt eftersom det inte var en enda som hejade på mig. Men jag kände någonstans inom mig att det var rätta tiden i mitt liv nu. Det var det ju helt tydligt också. Och jag har inte ångrat det en sekund! Här sitter jag, snart 8 kg lättare, och dricker vatten, och mår bättre än på åratal.

 

Ett annat utmärkt exempel är ett lite mer "vågat" val jag har gjort nyss. Jag läste i en tidning om en tjej som brevväxlade med en fånge i USA. Detta var inte helt obekant för mig, när jag var yngre hade jag läst om liknande i någon FRIDA eller SOLO-tidning. Då tyckte jag mest att det var fucked up. Jag hakade upp mig på att människan i fråga var en fånge osv., hur vågade man brevväxla med en farlig människa? Som många andra drog jag alla fångar under samma kam. De är ju trots allt fångar.

Men reportaget jag läste nyligen öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt. Det lyftes fram att det var en bra sak att göra. Man gör fångarna en tjänst, ger dem en dyrbar inblick i det liv som de inte får leva för tillfället.

Nu undrar många, varför skulle man vilja göra fångar en tjänst?

Jag säger: För att de är människor.

Visst finns de dem som är inlåsta på grund av att de har gjort något väldigt hemskt, såna som verkligen förtjänar att sitta livstid. Jag försvarar inte dem. Men här sitter jag med min frihet, mitt liv och mina känslor. Jag tycker inte att det är så svårt att skriva ner dem på gammaldags sätt - med papper och penna - och skicka det åt någon

som har nöje av att läsa om det. Det är inte så stor skillnad från att blogga egentligen, eller hur? Vem som helst kan ju läsa det.

 

Jag beslöt mig för att också börja brevväxla med en fånge. Besökte en webbsida där man kunde kontakta valfri fånge som ville ha brevvänner och valde en som jag tyckte lät vettigare än de andra, och som dessutom inte var massmördare eller något sånt, och efter någon månad fick jag första brevet. Det var väldigt spännande. Han skriver nu som då om ditt och datt, jag svarar så gott jag kan på knagglig engelska och vi kommer bra överens (tills vidare). Jag ser inget fel med det, fastän jag blev avrådd att göra detta också.

 

Jag undrar hur mycket jag har gått miste om i mitt liv för att jag har lyssnat på andras åsikter. Jag lyssnar fortfarande, jag vill ha andras åsikter, men numera gör jag mina beslut själv efter vad jag känner.

 

Äntligen kan jag känna att jag kan bära texten i min tatuering med stolthet, Alis volat propriis; she flies with her own wings. Tji fick du, gamla och osäkra Cecilia! ;)